swedishhousewifeincalifornia

Snögubbar på tånaglarna blev riktigt gulligt. Svårt att se men det
är små glittrande snöflingpor runt omkring. Gissa om man blir glad
när man tittar ner på fossingarna?

Skall snart iväg och hämta barnen från skolan och sen åker jag och Lukas iväg direkt för att träna golf och spela 9 hål. Sedan får vi skynda oss hem och fräscha till oss för vi skall på "Holiday open house" hos en av grannarna.

Idag är det Lucia. Morgonen bjuder på en klarlå himmel och solen håller på att gå upp. Det blir en fin dag. Luciafirande blir det inte så mycket av idag men sitter och tittar samt lyssnar på SVT:s Luciafirande som stått på hela morgonen via Svtplay.se. Blir nog det närmsta Luciafirandet vi kommer idag? Nu skall jag snart ge mig ut på en långpromenad och sedan skall jag göra en stor sats med köttbullar.
Önskar er alla en skön Lucia!

Källa Wikipedia

Ännu en vecka har passerat snabbt men dock inte obemärkt förbi.  Senaste inlägget på min blogg gjorde jag i onsdags då vi hade varit här i USA i två år och tanken var att vi skulle fira detta med lite skumpa på kvällen. Tyvärr blev det en mörk onsdagskväll fylld av sorg. En arbetskamrat till Rikard, vars fru och jag är goda vänner fick reda på att deras 20 år unga son hastigt avlidit hemma i Sverige. Det är så otroligt sorgligt, tragiskt och måste vara det värsta som kan hända? Att förlora sitt barn är varje förälders mardröm. Tankarna går till familjen och vi lider med dem i deras obeskrivliga saknad, sorg och smärta som de går igenom men sänder dem oräkneliga tankar och varma kramar.

Ibland liksom hejdar sig

tiden ett slag

och någonting alldeles

oväntat sker.

Världen förändrar sig

varje dag

men ibland blir den aldrig

densamma mer.

Alf Henrikson

Men efter onsdag blev det i alla fall torsdag och efter det sorgliga beskedet dagen innan fick jag i alla fall en liten anledning till att dra på smilbanden. Jag fick högsta betyg på min inlämnings uppgift igen. Å, vad jag blev glad att alla mina timmar jag spenderat vid böckerna gett resultat! Jag fick sedan iväg våra 50 julkort med posten, lade tid på att komma ut och gå, springa och bara njuta av den underbara solen vi haft glädjen att få ha hela förra veckan. Däremellan lite tvätt, städ, handling, kiropraktor besök och lite julklapps inköp. Förstår verkligen inte var dagarna tar vägen men det kändes viktigt att ta mig tid till eftertanke och njuta av allt vi har.  Njuta av att vi är friska, har varandra och njuta av allt annat runtomkring. Att helt enkelt njuta lite mer än man tar sig tid att göra annars. Man blir varse om hur skört livet är. Sedan fortsätter ju vardagen som vanligt och i torsdags blev det lasagne till middag. Fick hjälp av en mycket entusiastisk 14 åring som mer är gärna hjälpte till med att färdigställa favoriträtten. Medan lasagnen stod i ugnen passade vi på att baka lite pepparkakor. Blev dock inte så många då både jag och Lukas tyckte att det var tålamodskrävande när de inte blev så tunna och framförallt inte så fina som vi önskade. Mysigt hade vi det i alla fall ihop med matlagning och bakning!

I fredags tog jag en 7 km. promenad, stannade för en snabblunch i solen på Starbucks och njöt och sedan sprang jag de resterande 2,5 km. hem. Det var en dag med klarblå himmel, vindstilla och 19 grader. Man blir lite lätt euforisk av det här vädret här, speciellt när man vet hur det är hemma.

Höften verkar klara av löpningen men känner mig lite rädd och försiktig. Skall försöka ta det lite lugnt med just löpningen fram till nästa år och bara springa lite kortare intervaller fram till dess.

På kvällen hade vi gäster här hemma. Vi testade Blossas årgångs glögg framför brasan. Så gott och så mysigt! Det kändes lyxigt att få dricka just den glöggen här i USA. Därefter stod det räkbakelse till förrätt på menyn, grillad kycklinglår filé med sallad och en god Risotto till varmrätt och panerad Västerbottens med hjortronsylt och lite annat smått och gott till dessert. En trevlig och mysig kväll med goda vänner!  Tidigare på kvällen fick vi ta del av Sara och hennes kompis, Sharon som gjorde sig i ordning för att gå på dans. De hade blivit bjudna på "Winter formal dance" på en privat pojkskola. Det var mycket förberedelser kring detta. Klänningar och skor som fixats tidigare under veckan och sedan körde jag iväg tjejerna på eftermiddagen för att de hade beställt tid på MAC (sminkaffär) för makeup, hämtade dem och så bytte de om här för att sedan bli upphämtade här av sina kavaljerer. Roligt att se! Killarna var trevliga, stiliga och artiga och presenterade sig som säg bör. Även en av killarnas mamma (som var snäll och både körde dem och hämtade) stormade in och ville ta kort på alla fyra. Hon var så exalterad! Tjejerna kom iväg och hade visst en riktigt trevlig kväll!

I lägenheten gapade kyl, frys och skafferi tomma. Jag tyckte vi handlade jämt. Man inser vilket basförråd man har hemma och vad kostsamt och jobbigt det är att börja bygga upp ett nytt igen. Nu började också jakten på lediga hus för uthyrning samt en undersökning över var de bästa skolorna låg och vart vi ville bo? Rikard jobbade men på ledig tid körde vi runt en del för att titta på områden och kollade även hus på internet. Det var inte den bästa tiden för uthyrnings husmarknaden då i december. Många avvaktar med att sälja och hyra ut tills julen är över. Förståeligt men frustrerande för oss.
Vi fick hjälp med att leta hus av en dam via Ericsson. Hon hade valt ut 7 hus (tror jag det var) i olika områden som vi fick åka och titta på. Hon ville verkligen visa vad man kunde få för sorts hus för sina pengar i de olika områdena. Vi prioriterade barnens skolor och så hamnade vi till slut i Saratoga där vi fastnade för detta huset vi bor i idag. Inte världens flottaste, ingen pool tyvärr men nära bra skolor och det ingav en hemtrevlig känsla, ni vet? Sånt där känner man direkt! Så det blev just detta huset!

Det var en befrielse att veta vart man skulle bo, trots att vi inte fick flytta in i huset förrän i miten på januari 2010. Det blev en liten besvikelse till en början. Att fira jul och Rikards 40 årsdag i lägenheten kändes sådär men det vara bara att gilla läget och göra det bästa utav det. (Nu såhär efteråt var det nog bra? Vi hade ju i allafall alla grejer vi behövde där). Nu kunde vi börja ta kontakt med barnens respektive skolor. Det var miljarder av papper att fylla i innan barnen kunde bli godkända för att börja där. Man behövde ha bevis, gärna en elräkning som stod på oss till husadressen, påskrift från hyresvärden att man hade ett kontrakt, vaccinationspapper som vi hade med oss från Sverige men som de ansåg vara otillräckliga. Man var tvungen att ha bevis eller läkarintyg på att de haft vattkoppor. Hört något så löjligt? Hur bevisar man det när man inte går till läkaren i Sverige då man får det? Våra barn hade så lite koppor så vi hade inga kort på dem heller. Dessutom var man tvungen att ha ett TBC test. Det var mycket krångel och vi var tvungna att gå och ta prover på barnen för att bevisa att de haft vattkoppor och att de var immuna mot tbc.  Har nästan förträngt allt vi gått igenom. Idag låter det som en bagatell men just då var det ett väldigt kämpande med alla papper. Kommer ihåg hur vi försökte få tag på bevis från skolsköterskorna hemma men de hade ju jullov och barnen fick absolut inte dispens för att börja skolan innan de hade de pappren. Gissa om vi var frustrerade? Som tur är hade vi lite känningar hemma som kunde ordna så att skolsköterskan i barnens fd. skola kunde åka in på jullovet så vi kunde få inscannade dokument till respektive skola här i USA. Pust!


När vi äntligen löst allt med skolorna så var det dags att försöka skaffa personnummer här. För Rikard gick det bra eftersom han hade alla jobb papper med anställningsbevis osv. mig var det värre med. Vi hade inget vigselbevis med oss. De vi hade skaffat hemma lämnade vi vid visumansökan. Bara att beställa ett nytt och när det äntligen kom så ville de inte godkänna det. Det stod nämligen det aktuella utskriftdatumet från skattemyndigheten på det. De ville att det skulle vara utskrivet samma dag vi gifte oss. Pust! Vi stod där en lång stund och diskuterade med en mycket butter dam, förklarade att det fungerar så i Sverige och att vi inte har något annat. Till slut gick den buttra damen med på detta och jag blev så lättad att jag nästan började lipa. Man är inte kaxig i ett helt nytt land. Du är helt enkelt "nobody" utan personnummer.
Nästa steg var sedan att skaffa abonnemang tll huset. Telefon, internet, sopor, el, vatten osv. Precis som hemma. Svårt när man inte riktigt vet hur allt fungerar. De flesta bolagen ville att man skulle betala en deposition för att få ett abonnemang. Vi hade ju ingen kredithistoria. Så det var bara att pynta upp X antal tusenlappar i deposition. Tack och bock! Dessa pengar fick man tillbaka ett år senare då man visat att man kunde betala räkningarna och dessutom i tid.

När vi väl flyttat in i huset så var det till att åka ut och panikhandla. Vi hade INGET. Och då menar jag verkligen inget. Ett 200 kvm stort hus skulle fyllas. Vårt skeppade gods var försenat så det vara bara att åka och göra storhandlingar på IKEA så vi kunde laga mat, äta, sova, torka oss efter duschen och allt annat sånt som man tar förgivet. De där glamourösa inköpsrundorna som jag i min fantasi drömt om, det blev inte mycket med dem! Det är dessutom sällan man hittar något man verkligen vill ha på stört. Råkade vi springa på något så var det tokdyrt och dessutom är det en helt annan stil på möbler här i USA. Inte så moderna, ljusa och stilrena möbler som vi har hemma. Det mesta var mörkt, stort och maffigt i möbelväg. Det blev en sorts kulturkrock, om man nu kan kalla det så?

När barnen väl började skolan i januari så var det många kämpiga månader. Oj så de slet. De satt med läxor direkt efter skolan fram till mellan nio och tolv på kvällarna och även alla helger hela första halvåret i stort sett. Både jag och Rikard försökte hjälpa, stötta, förklara och översätta så gott det gick så även våra kvällar blev långa. Men inte en enda gång gav barnen upp! Trots att det otaliga gånger kändes nästan hopplöst att förstå biologi med sina facktermer, matte på en så otroligt högre nivå, engelska på en nivå för amerikanare i samma ålder och mycket annat. Kämpandet gav dock resultat. När våren kom och när skolan slutade för den terminen så gick det mesta så mycket lättare och barnen klarade alla sina läxor själva. Fantastiskt!

Sedan var det körkort. Det var inte så märkvärdigt med 60 teorifrågor där man fick ha 10 fel. Det finns en del regler här som inte är som hemma men bara man vet om dem så går det bra. Övningskörningen däremot var nästan lika pirrig som det var den dagen för 23 år sedan. Även om man vet att man kan köra bil så var det lite nervöst. Gick ju bra och nu har vi California drivers license också. Ibland när jag är ute och kör längs motorvägar med fem filer brukar jag tänka på hur ofattbart det är. Att lilla jag kör omkring här i Kalifornien. Overkligt! Är i vilket fall som helst stolt över att ha ett California drivers license också.

Det har hittills varit otroligt roliga, spännande, fantastiska, upplevelserika och utvecklande år med massor av nya vänner och med möjligheter att resa till ställen vi aldrig trodde vi skulle få se men åren har givetvis också varit kämpiga, strävsamma och tuffa år som emellanåt varit fyllda med längtan efter nära och kära, svensk mat, vänner, huset, jobb, arbetskamrater och Sverige i allmänhet. Det som från början var tänkt att bli 2 års vistelse här har blivit förlängt till lite drygt 2 1/2 år men vi trivs så bra och är så lyckliga att vi fått detta tillfälle i livet tillsammans. Tänk så det kan bli när man vågar tappa fotfästet! :-)

Skulle kunna fortsätta att berätta så mycket, mycket mer men det får bli en annan historia en annan gång.


ÅSa

Sitter och funderar på vad jag gjort mer under veckan då jag inte ens har bloggat? Dagarna och veckorna går ruskigt fort! Kan bara konstatera att jag ägnat en hel del tid åt mina studier. Var hos kiropraktorn 4 gånger förra veckan och så tränade jag en del. I måndags spelade jag en 18 håls runda gollf som gick sådär men helt ok. Vädret var så härligt! Lite höstaktigt men perfekt för golf. Hade dessutom trevligt sällskap av Kerstin, Monika och Lena så det var en rolig runda. Lena har inte spelat på flera månader då hon opererat foten men i måndags kunde hon vara med igen, även om hon fick köra bil mellan hålen. Jättekul!