swedishhousewifeincalifornia

I lägenheten gapade kyl, frys och skafferi tomma. Jag tyckte vi handlade jämt. Man inser vilket basförråd man har hemma och vad kostsamt och jobbigt det är att börja bygga upp ett nytt igen. Nu började också jakten på lediga hus för uthyrning samt en undersökning över var de bästa skolorna låg och vart vi ville bo? Rikard jobbade men på ledig tid körde vi runt en del för att titta på områden och kollade även hus på internet. Det var inte den bästa tiden för uthyrnings husmarknaden då i december. Många avvaktar med att sälja och hyra ut tills julen är över. Förståeligt men frustrerande för oss.
Vi fick hjälp med att leta hus av en dam via Ericsson. Hon hade valt ut 7 hus (tror jag det var) i olika områden som vi fick åka och titta på. Hon ville verkligen visa vad man kunde få för sorts hus för sina pengar i de olika områdena. Vi prioriterade barnens skolor och så hamnade vi till slut i Saratoga där vi fastnade för detta huset vi bor i idag. Inte världens flottaste, ingen pool tyvärr men nära bra skolor och det ingav en hemtrevlig känsla, ni vet? Sånt där känner man direkt! Så det blev just detta huset!

Det var en befrielse att veta vart man skulle bo, trots att vi inte fick flytta in i huset förrän i miten på januari 2010. Det blev en liten besvikelse till en början. Att fira jul och Rikards 40 årsdag i lägenheten kändes sådär men det vara bara att gilla läget och göra det bästa utav det. (Nu såhär efteråt var det nog bra? Vi hade ju i allafall alla grejer vi behövde där). Nu kunde vi börja ta kontakt med barnens respektive skolor. Det var miljarder av papper att fylla i innan barnen kunde bli godkända för att börja där. Man behövde ha bevis, gärna en elräkning som stod på oss till husadressen, påskrift från hyresvärden att man hade ett kontrakt, vaccinationspapper som vi hade med oss från Sverige men som de ansåg vara otillräckliga. Man var tvungen att ha bevis eller läkarintyg på att de haft vattkoppor. Hört något så löjligt? Hur bevisar man det när man inte går till läkaren i Sverige då man får det? Våra barn hade så lite koppor så vi hade inga kort på dem heller. Dessutom var man tvungen att ha ett TBC test. Det var mycket krångel och vi var tvungna att gå och ta prover på barnen för att bevisa att de haft vattkoppor och att de var immuna mot tbc.  Har nästan förträngt allt vi gått igenom. Idag låter det som en bagatell men just då var det ett väldigt kämpande med alla papper. Kommer ihåg hur vi försökte få tag på bevis från skolsköterskorna hemma men de hade ju jullov och barnen fick absolut inte dispens för att börja skolan innan de hade de pappren. Gissa om vi var frustrerade? Som tur är hade vi lite känningar hemma som kunde ordna så att skolsköterskan i barnens fd. skola kunde åka in på jullovet så vi kunde få inscannade dokument till respektive skola här i USA. Pust!


När vi äntligen löst allt med skolorna så var det dags att försöka skaffa personnummer här. För Rikard gick det bra eftersom han hade alla jobb papper med anställningsbevis osv. mig var det värre med. Vi hade inget vigselbevis med oss. De vi hade skaffat hemma lämnade vi vid visumansökan. Bara att beställa ett nytt och när det äntligen kom så ville de inte godkänna det. Det stod nämligen det aktuella utskriftdatumet från skattemyndigheten på det. De ville att det skulle vara utskrivet samma dag vi gifte oss. Pust! Vi stod där en lång stund och diskuterade med en mycket butter dam, förklarade att det fungerar så i Sverige och att vi inte har något annat. Till slut gick den buttra damen med på detta och jag blev så lättad att jag nästan började lipa. Man är inte kaxig i ett helt nytt land. Du är helt enkelt "nobody" utan personnummer.
Nästa steg var sedan att skaffa abonnemang tll huset. Telefon, internet, sopor, el, vatten osv. Precis som hemma. Svårt när man inte riktigt vet hur allt fungerar. De flesta bolagen ville att man skulle betala en deposition för att få ett abonnemang. Vi hade ju ingen kredithistoria. Så det var bara att pynta upp X antal tusenlappar i deposition. Tack och bock! Dessa pengar fick man tillbaka ett år senare då man visat att man kunde betala räkningarna och dessutom i tid.

När vi väl flyttat in i huset så var det till att åka ut och panikhandla. Vi hade INGET. Och då menar jag verkligen inget. Ett 200 kvm stort hus skulle fyllas. Vårt skeppade gods var försenat så det vara bara att åka och göra storhandlingar på IKEA så vi kunde laga mat, äta, sova, torka oss efter duschen och allt annat sånt som man tar förgivet. De där glamourösa inköpsrundorna som jag i min fantasi drömt om, det blev inte mycket med dem! Det är dessutom sällan man hittar något man verkligen vill ha på stört. Råkade vi springa på något så var det tokdyrt och dessutom är det en helt annan stil på möbler här i USA. Inte så moderna, ljusa och stilrena möbler som vi har hemma. Det mesta var mörkt, stort och maffigt i möbelväg. Det blev en sorts kulturkrock, om man nu kan kalla det så?

När barnen väl började skolan i januari så var det många kämpiga månader. Oj så de slet. De satt med läxor direkt efter skolan fram till mellan nio och tolv på kvällarna och även alla helger hela första halvåret i stort sett. Både jag och Rikard försökte hjälpa, stötta, förklara och översätta så gott det gick så även våra kvällar blev långa. Men inte en enda gång gav barnen upp! Trots att det otaliga gånger kändes nästan hopplöst att förstå biologi med sina facktermer, matte på en så otroligt högre nivå, engelska på en nivå för amerikanare i samma ålder och mycket annat. Kämpandet gav dock resultat. När våren kom och när skolan slutade för den terminen så gick det mesta så mycket lättare och barnen klarade alla sina läxor själva. Fantastiskt!

Sedan var det körkort. Det var inte så märkvärdigt med 60 teorifrågor där man fick ha 10 fel. Det finns en del regler här som inte är som hemma men bara man vet om dem så går det bra. Övningskörningen däremot var nästan lika pirrig som det var den dagen för 23 år sedan. Även om man vet att man kan köra bil så var det lite nervöst. Gick ju bra och nu har vi California drivers license också. Ibland när jag är ute och kör längs motorvägar med fem filer brukar jag tänka på hur ofattbart det är. Att lilla jag kör omkring här i Kalifornien. Overkligt! Är i vilket fall som helst stolt över att ha ett California drivers license också.

Det har hittills varit otroligt roliga, spännande, fantastiska, upplevelserika och utvecklande år med massor av nya vänner och med möjligheter att resa till ställen vi aldrig trodde vi skulle få se men åren har givetvis också varit kämpiga, strävsamma och tuffa år som emellanåt varit fyllda med längtan efter nära och kära, svensk mat, vänner, huset, jobb, arbetskamrater och Sverige i allmänhet. Det som från början var tänkt att bli 2 års vistelse här har blivit förlängt till lite drygt 2 1/2 år men vi trivs så bra och är så lyckliga att vi fått detta tillfälle i livet tillsammans. Tänk så det kan bli när man vågar tappa fotfästet! :-)

Skulle kunna fortsätta att berätta så mycket, mycket mer men det får bli en annan historia en annan gång.


ÅSa