swedishhousewifeincalifornia

Jag är gift med en min underbara man, Rikard och tillsammans har vi en flicka, Sara, född - 95 samt en pojke, Lukas, född- 97.

För lite drygt 18 månader sedan förändrades livet i vår familj. Vi bestämde oss för att flytta till USA, Kalifornien då min man fått ett jobbkontrakt i 2 år. Det blev stor omställning för oss. Jag blev hemmafru och våra barn, Sara (då 13 år) började highschool och Lukas (12 år då) middleschool. Skall jag vara ärlig så var jag väldigt negativ gällande vår flytt men alla andra i familjen vills så mycket och lyckades övertala mig och inte ville jag vara en broms för våra barns drömmar. Hade mycket tankar och funderingar innan vi flyttade, Vi som hade det så bra hemma med ett fint hus, hund och jag stormtrivdes med mitt jobb. De var så skönt att kunna lägga lite mer energi på jobbet nu när barnen var stora utan att ständigt behöva stressa för att passa dagis och fritidstider och att behöva bekymra sig med lite mindre sjuka barn och vem som skulle vara hemma med dom. Hade också mycket funderingar på hur det skulle gå för barnen? Om de skulle börja längta hem, ha svårt att få kompisar och lyckas med sina skolor samt annat som kan var lite jobbigt i en tonårings liv. Men ack vad jag oroade mig i onödan! Efter några tuffa start månader med mycket pappersarbete och stress gällande huskontrakt, vaccinationer, körkort och personnummer samt kämpande med barnens skolor och läxor så stormtrivs vi alla med vår nya vardag i landet USA. Vi har upplevt, sett, utvecklats och gjort så mycket på dessa 18 månader som vi inte ens kunde drömma om. Det är svårt att beskriva och kanske svårt att förstå om man inte varit med om det själv? Det känns som livet hemma i Sverige ibland står still. En konstig men positiv känslsa!